Varför jag ofta berättar vad jag äter...

Jag har fått några roliga kommentarer om varför jag berättar vad jag äter....
Det är så här att när jag var liten busig flicka så fick jag alltid följa med min pappa ut och visa hus på helgerna (han var fastighetsmäklare och min mamma orkade inte ha mig runt sig - jag har ju en tvillingsyster också). I alla fall. När vi satte oss i bilen varje lördag och skulle köra typ runt hela Skåne (inte alltid så roligt för en liten livlig flicka) så tröstade han mig med att vi måste planera var vi skulle börja fika någonstans. Och så satte vi oss i bilen och diskuterade oss fram till bra och goda ställen att både fika, äta lunch och fika igen på, innan vi var hemma för att äta middag... Det hände att han mellan målen även köpte en påse med AKO-mintkolor. Och på den tiden - för minst tusen år sedan, så fick man inte äta godis mer än på lördagskvällarna. Och då fick vi flickor varsin påse med 5 sega råttor. Allt med måtta på 60-talet. I alla fall i min familj. Men när pappa och jag var ute och körde så var vi långt ifrån mammas stränga blickar där allt skulle ske med måtta. Vi kalasade på allt möjligt och hade himla mysigt på de där turerna.

Idag kan jag vägarna till varenda slott i Skåne. Jag vet var varenda vägkrog ligger (eller låg för många är borta, rivna). Kan kan varenda korvamolla i byarna i norra Skåne och upp mot Blekinge.

Det låter som om min pappa bara levde på skräpmat, men det är så långt ifrån honom som man kan komma. Han var en gourmetkock när han väl fick komma åt köket. Då lagade han mat hela dagen och jag tänker än i dag på en del av hans rätter som smälte i munnen. Trots alla de underbara rätterna med fisk och skaldjur så var det ändå hans kålpudding som var bäst. Och hans köttbullar. Och hans eminenta såskonst, som jag tror att jag ärvt en skärva av.

Därav mitt matprat. Min pappa lever inte längre. Han dog alldeles för ung, precis när jag startade det här företaget. Men han lever med allt jag gör för vi satt under många månader på hans sängkant på sjukhuset och planerade för hur jag skulle göra. Han var en tänkare min pappa. Det är han fortfarande. Och han förmedlar fortfarande matkänslor och matminnen. Min pappa.