Nu sitter jag under apelsinträdet igen. Det är förmiddag och jag har precis ätit min frukost bestående av färsk frukt, ett pitabröd, ett ägg och både grönt te med honung och kaffe med mjölk. De morgnar när jag har tid att dricka både te och kaffe, de morgnarna visar sedan tempot hela dagen. Gott om tid. Ta dig tid att ha gott om tid. Säger kroppen. Och idag lyssnar jag.
Jag är mitt i äventyret. Min dusch på rummet (nej de har inte badkar…) är ett s k shower rain. En takdusch som ska strila lugnt och fint som just ett vårregn. Min dusch bestod av ett monsunregn med vindar! Jag fick hålla i mig när de stilla strålarna ökade från 0-100 på 1 sekund och formligen blåste mig rätt in i en av glasväggarna! Ja, jag är ren. Riktigt ren. Detta regn tog även av det översta hudlagret. Och eftersom hamamen här bredvid hotellet hade stängt för renovering gick ju detta bra. Det kraftiga stormregnet till trots är det en ljuvlig upplevelse att befinna sig mitt i världens tvåldistrikt. För det fuskas inte med det som är mitt levebröd. Tvålen. Tänk dig att stå i detta stormregn i en liten glasbur, med minimalt med plats på sidorna om stormregnet. Då blir det ett litet äventyr till att lyckas klämma ur den härligt trögflytande aleppotvålen ur sin lilla flaska. Men belöningen kommer direkt. Den är så krämig, som en gelé i grön frisk färg. Och den doftar åhhh så gott. Jag är en lyckans ost.
Igår kväll var jag med om lite mer äventyr än jag hade planerat. Jag satt länge och skrev och läste och njöt av att vara ledig och smälta dagens intryck. Så det blev rätt sent innan jag beslutade mig för att slå ihop kvällens aktiviteter, att besöka hantverkarna på den berömda religiösa gatan här i gamla staden av Damaskus och samtidigt hitta något att äta. Efter en viss tid på kvällen är jag inte speciellt hungrig så det var inte prio.
Den här gatan jag pratar om, ligger inte långt från mitt hotell. Den är spikrak och är kantad med alla hantverkare av rang och deras företag. Det svämmar över av mattor, små fina möbler, glas, kopparprodukter – kannor, lyktor, tebord, allt du kan tänka dig. Sedan övergår de praktiska föremålen till att bli mer njutbara, tvål, olja, parfymerade oljor, och sen då – kryddor, kaffe, te. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag var som ett barn på julafton. Att bara få gå långsamt framåt och få se allt detta vackra. Och när jag kom till kryddorna, förlorade jag mig helt i dofterna. Starka dofter av kaffe, vanilj, olivtvål, örter. Jag hamnade under någon form av övertäckt bazaar med vackra små ”boots” där de flitiga hantverkarna och företagarna säkert befunnit sig från tidiga morgonen till denna sena kväll. Min fantasi om deras liv gjorde att jag inte bara förlorade mig i dofterna. Jag förlorade också totalt geografin.
Jag hade säkert gått rakt fram i 5 km och jag hade traskat långt utanför gamla staden. Och helt plötsligt hamnat i det myllriga och kvällsstängande moderna Damaskus. Människor var på väg hem, de stängde sina företag, de packade ihop. Gatusoparna var i full gång. Snart skulle ju morgonen vara här igen. Jag försökte orientera mig i mitt minne om hur kartan såg ut (som jag inte hade med mig, jag skulle ju bara…) och jag gick vad jag trodde åt höger för att liksom sluta cirkeln på något sätt. Well, jag kan säga att jag fortsatte att gå och gå. In och ut ur olika gränder och på öppna gator. Du skall tänka dig att det var rätt sent, klockan var nästan 23 och det var bara män ute. Unga män och gamla män. Män i alla åldrar. Men inga kvinnor. Jag insåg ju att jag skulle bli tvungen att fråga om var i helsike jag var för att hitta tillbaka till hotellet. Men vem skulle jag fråga? Vilken av alla dessa mörka hemliga män skulle vilja hjälpa mig på engelska? De flesta kunde inte engelska. Och jag förstod att jag var långt, långt utanför gamla staden.
Till slut, med ett litet illamående i halsen (rädsla?) hittade jag en ung kille som vaktade en förfallen taxibil. Den hade hjul, det hade den. Och ratt. Han förstod några ord och sedan gick kedjan av busvisslingar och rop längs gatan för att lokalisera ägaren av taxibilen. Som kom ut ur ett hål i väggen, bråkandes med en annan man. De var så nära att gå i närkamp och jag ville bara krympa till en liten smula och försvinna.
Men hans sonsonson? Lyckades få honom lugn och förklarade att han måste köra mig till ett ställe nära mitt hotell som han skulle hitta till. Han förklarade att det skulle kosta 7 kronor. Taget, sa jag och undrade vad jag gett mig in på. Han baxade in den vita damen i sin minimala fallfärdiga bil och sedan bar det av i Damaskustrafiken. Det kan inte finnas några trafikregler. Men jag började känna igen mig efter min illfärder tidigare på dagen när jag letade efter banken och började inse att även detta äventyr skulle sluta lyckligt. Han släppte av mig på överenskommet ställe och den vita damen gav honom 4 gånger pengarna. Han tackade med bugningar ända ner till fötterna. Den vita damen var nöjd och glad och lättad. Ingen middag hade det blivit. Men hon var tillbaka under apelsinträdet.
