Jag vet inte om det har med mig som person att göra. Att jag fixar det mesta så jag blir liksom testad hela tiden. Nu har jag tagit mig till mitt nya hotell Be it Rumman, inte långt från mitt andra som var fullbokat resten av min vistelse här.
Och gissa vad? Bokningen finns inte. Alla mina mail och reservationer är borta. Ur datorn. Trots att jag har utskrifter... trots att jag lämnat mitt kreditkortsnummer. Trots att jag pratat med hotellet flera gånger. Ha, ha, ha... nu är man mör... i hettan i Damaskus. Men colan de bjuder på är svalkande och jag hade gärna tagit av mig mina gympadojjor och bytt till mina nya blingblingflipflops...
Med ens blev jag lite trött på villervallan. Men allt har en mening och det ska bli mycket spännande att se vad denna meningen är :)
Minareterna i alla hörn sjunger ut sina böner. Låt oss hoppas att de anvisar någon av de många bönerna till att jag får husrum i tre nätter till. Eller så får jag flyga till Istanbul och göra den stan också. Damaskus har jag ju avverkat till fots på ett dygn... se min blogg från imorse...

Håll tummarna att jag slipper tälta eller ta en parkbänk till säng inatt.
Hoppfull och utvilad Maria

Nu sitter jag under apelsinträdet igen. Det är förmiddag och jag har precis ätit min frukost bestående av färsk frukt, ett pitabröd, ett ägg och både grönt te med honung och kaffe med mjölk. De morgnar när jag har tid att dricka både te och kaffe, de morgnarna visar sedan tempot hela dagen. Gott om tid. Ta dig tid att ha gott om tid. Säger kroppen. Och idag lyssnar jag.
Jag är mitt i äventyret. Min dusch på rummet (nej de har inte badkar…) är ett s k shower rain. En takdusch som ska strila lugnt och fint som just ett vårregn. Min dusch bestod av ett monsunregn med vindar! Jag fick hålla i mig när de stilla strålarna ökade från 0-100 på 1 sekund och formligen blåste mig rätt in i en av glasväggarna! Ja, jag är ren. Riktigt ren. Detta regn tog även av det översta hudlagret. Och eftersom hamamen här bredvid hotellet hade stängt för renovering gick ju detta bra. Det kraftiga stormregnet till trots är det en ljuvlig upplevelse att befinna sig mitt i världens tvåldistrikt. För det fuskas inte med det som är mitt levebröd. Tvålen. Tänk dig att stå i detta stormregn i en liten glasbur, med minimalt med plats på sidorna om stormregnet. Då blir det ett litet äventyr till att lyckas klämma ur den härligt trögflytande aleppotvålen ur sin lilla flaska. Men belöningen kommer direkt. Den är så krämig, som en gelé i grön frisk färg. Och den doftar åhhh så gott. Jag är en lyckans ost.

Igår kväll var jag med om lite mer äventyr än jag hade planerat. Jag satt länge och skrev och läste och njöt av att vara ledig och smälta dagens intryck. Så det blev rätt sent innan jag beslutade mig för att slå ihop kvällens aktiviteter, att besöka hantverkarna på den berömda religiösa gatan här i gamla staden av Damaskus och samtidigt hitta något att äta. Efter en viss tid på kvällen är jag inte speciellt hungrig så det var inte prio.

Den här gatan jag pratar om, ligger inte långt från mitt hotell. Den är spikrak och är kantad med alla hantverkare av rang och deras företag. Det svämmar över av mattor, små fina möbler, glas, kopparprodukter – kannor, lyktor, tebord, allt du kan tänka dig. Sedan övergår de praktiska föremålen till att bli mer njutbara, tvål, olja, parfymerade oljor, och sen då – kryddor, kaffe, te. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag var som ett barn på julafton. Att bara få gå långsamt framåt och få se allt detta vackra. Och när jag kom till kryddorna, förlorade jag mig helt i dofterna. Starka dofter av kaffe, vanilj, olivtvål, örter. Jag hamnade under någon form av övertäckt bazaar med vackra små ”boots” där de flitiga hantverkarna och företagarna säkert befunnit sig från tidiga morgonen till denna sena kväll. Min fantasi om deras liv gjorde att jag inte bara förlorade mig i dofterna. Jag förlorade också totalt geografin.
Jag hade säkert gått rakt fram i 5 km och jag hade traskat långt utanför gamla staden. Och helt plötsligt hamnat i det myllriga och kvällsstängande moderna Damaskus. Människor var på väg hem, de stängde sina företag, de packade ihop. Gatusoparna var i full gång. Snart skulle ju morgonen vara här igen. Jag försökte orientera mig i mitt minne om hur kartan såg ut (som jag inte hade med mig, jag skulle ju bara…) och jag gick vad jag trodde åt höger för att liksom sluta cirkeln på något sätt. Well, jag kan säga att jag fortsatte att gå och gå. In och ut ur olika gränder och på öppna gator. Du skall tänka dig att det var rätt sent, klockan var nästan 23 och det var bara män ute. Unga män och gamla män. Män i alla åldrar. Men inga kvinnor. Jag insåg ju att jag skulle bli tvungen att fråga om var i helsike jag var för att hitta tillbaka till hotellet. Men vem skulle jag fråga? Vilken av alla dessa mörka hemliga män skulle vilja hjälpa mig på engelska? De flesta kunde inte engelska. Och jag förstod att jag var långt, långt utanför gamla staden.
Till slut, med ett litet illamående i halsen (rädsla?) hittade jag en ung kille som vaktade en förfallen taxibil. Den hade hjul, det hade den. Och ratt. Han förstod några ord och sedan gick kedjan av busvisslingar och rop längs gatan för att lokalisera ägaren av taxibilen. Som kom ut ur ett hål i väggen, bråkandes med en annan man. De var så nära att gå i närkamp och jag ville bara krympa till en liten smula och försvinna.
Men hans sonsonson? Lyckades få honom lugn och förklarade att han måste köra mig till ett ställe nära mitt hotell som han skulle hitta till. Han förklarade att det skulle kosta 7 kronor. Taget, sa jag och undrade vad jag gett mig in på. Han baxade in den vita damen i sin minimala fallfärdiga bil och sedan bar det av i Damaskustrafiken. Det kan inte finnas några trafikregler. Men jag började känna igen mig efter min illfärder tidigare på dagen när jag letade efter banken och började inse att även detta äventyr skulle sluta lyckligt. Han släppte av mig på överenskommet ställe och den vita damen gav honom 4 gånger pengarna. Han tackade med bugningar ända ner till fötterna. Den vita damen var nöjd och glad och lättad. Ingen middag hade det blivit. Men hon var tillbaka under apelsinträdet.

Så befinner jag mig äntligen mitt i äventyret. Mitt i sagan om tusen och en natt. Jag landade mitt i natten och taxichauffören hade stora problem att hitta mitt hemliga lilla hotell mitt i den gamla staden av Damaskus. Beit al Mamlouka. Ett litet boutiquehotell med 8 rum i skiftande skepnader. Det ena vackrare än det andra. Sängen i mitt rum har väl aldrig varit så inbjudande som klockan 3 i natt. Jag lovade mig själv att inte sova bort min första dag i Damaskus men det blev ändå till klockan 9. Magen kurrade och jag var nyfiken på vad man äter till frukost i denna delen av världen.
Jag kom ner till ett frukostbord som dignade av fruktsallader, färska frukter och grönsaker, röror i yoghurt med kryddor, pitabröd, färska croissanter som definitivt var en flirt till alla engelska gäster och massor av goda teer. Jag satt tyst och stilla med min frukt och mitt te och bara söp in atmosfären i detta hundratals år gamla hus. Väggarna är dekormålade och lampor och lyktor påminner om svunna tider. Jag har faktiskt ett liknande hotell på näthinnan, mitt favorithotell på Mallorca, Palacio casa Galeca, bakom katedralen. Dessa två hotell är som syskon. Enda skillnaden är att Casa Galeca har Miró och Picasso i original på väggarna :)

Efter den sköna frukosten provade jag hur det skulle vara att sitta ner ytterligare en timme under det vackra apelsinträdet mitt på innergården. Apelsinerna i trädet är något övermogna, så jag var beredd på att få en och annan gammal sumpig apelsin i skallen där jag satt och njöt av det porlande springvattnet.
Jag som inte sitter ner så ofta känns det som, fann att det var rätt behagligt att bara göra ingenting. Bara lyssna. Ta in omvärlden. De flesta hade redan lämnat hotellet för att upptäcka staden. Ljuden påminde inte om ett hotell mitt i en världsstad. Snarare om paradiset.

Idag har jag bara strosat runt i den oändligt gamla kvarteren i denna delen av Damaskus. Jag kunde lika gärna befinna mig på 1600-1700-talet för jag tror att folklivet idag liknar det som var då. Husen lutar åt alla håll, mattorna och hantverken var förmodligen dem samma med hundratals års traditioner i nacken.

Vardagslivet är under stor förändring här i Syrien och då tänker jag främst på den reform som regeringen lagstadgat om vad gäller rökning på offentliga platser. Läste i en dagstidning idag att 98% av befolkningen är rökare eller utsatta för passiv rökning. 55% av alla människor får cancer runt 50 års ålder och 70% av cancerfallen är med dödlig utgång. Horribel statistik. Sedan den 1 april får man inte längre röka på offentliga pltser om de inte är välventilerade... och då måste jag få le en smula. Här är idag 30 grader i skuggan. ALLA hus med restauranger som jag besökt idag har en innergård utan täckt tak, alltså utrustade med välventilerade platser.... alla, i princip alla, satt och rökte cigaretter eller vattenpipa vart jag än varit idag. Jag tror att den kära syrianska regeringen får ett litet helvete med att få ordning på välbefinnandet hos befolkningen med så stora luckor i lagen. Enligt tidningen har alla krögare protesterat (det kommer vi väl ihåg hos oss i Sverige och Danmark, eller hur?) men här är skillnaden inte särsklit stor.

Att resa som ensam kvinna i ett arabland är en chansning. Jag har inte jättegoda erfarenheter av att t ex resa i nordafrika då de ofta inte ens tilltalar en kvinna. Men jag känner ingen fientlighet här och eftersom jag reser själv, måste ju gubbsen prata med mig.
Det som slår mig är att det är bara män som arbetar på alla poster (utom på banken och ägarinnan av mitt hotell, Maria heter hon förstås...). Det är män i butikerna, på marknaden, i moskéerna, i resturangerna, män som städar, klipper, säljer, serverar, visar vägen, dirigerar trafiken etc. Kanske är det bara kvinnor på högt uppsatta poster?

Mitt hotell har en fantastisk takterass med utsikt över hela gamla staden ur fågelperspektiv. Solen har varit så värmande (på gränsen för vad en gråvit svensk kvinna tåler i april...) och att få ligga i en slösande soffa med massor av kuddar och läsa och lyssna på fåglarna som skriker i kör har varit extra vilsamt denna seneftermiddag i Damaskus.

Nu ikväll ska jag nosa upp en god resturang och sedan skall jag strosa runt i hantverkskvarteren och se om jag kan upptäcka något som vi inte kan leva utan i Sverige :)
Imorgon byter jag hotell till www.beitrumman.com och skall samtidigt åka på möbel-och inredningsmässa utanför Damaskus.

På återhörande.
PS. Om du besöker vår grupp på Facebook så får du ingen reserapport där. Facebook är nämligen inte tillåtet här i Syrien. Storebror smäller alla på fingrarna som vill besöka FB. FRA-lagen finns även här i allra högsta grad skulle jag tro...

Vi har haft så knökafullt på pensionatet att huset fick verkligen visa sig från sin rätta sida. Fullt pådrag hela dagarna från kl 5 på morgonen till 5... på morgonen har jag hört... Jag måste säga att ni kära golfgäster bjöd på en glad och rolig helg och jag är imponerad av att ni orkade med ert ohyggligt hårda tempo! Jag hade inte orkat en halv dag! Tidigar morgnar. 36 hål golf. Långa bilfärder och mycket festligheter. Jag anar att ni har vilat idag ;)

Jag har förberett mig på att åka till Damaskus. Det har ju varit en spännande tillvaro med vulkanutbrott och flygstopp och visumkrångel och passkrångel och nu på sluttampen DHL-krångel. Men, skam den som ger sig. Jag har mitt pass äntligen i handen. Jag har min flygbiljett till flighten först till Istanbul imorgon kl 1725, sedan vidare till Damaskus kl 2315. Jag landar mitt i natten och får väl hoppas att min coola attityd gör att jag med lite tur får tag i en taxi som kör mig till mitt första hotel. Be it Rumman i Damaskus. Ett litet boutiquehotel med 6 vackra rum mitt i gamla staden. Jag har ju på känn att Maria Montazami skulle bli grön av avund om hon visste vart jag var på väg. Till tofsarnas förlovade land. Jag kan lova att jag har några med mig hem :)
Jag rapporterar vidare från Damaskus på onsdag.

Ha en fin kväll!
Maria

Det är det, spännande. Just nu hänger min efterlängtade Damaskusresa i luften (ha ha ha med tanke på askan i luften...) Flygbolagen kan inte bestämma sig för om de flyger eller inte och jag och många med mig har svårt för att planera vardagen.
Resan till Syrien och Damaskus med tänkt avgång på tisdag är idag ett stort frågetecken. Jag känner mig rätt lugn över detta faktum och fortsätter med det vanliga livet på landet, lagret och pensionatet så länge. Fortsättning följer och jag hoppas verkligen att planen lyfter på tisdag. Jag har stor längtan efter mina 5 dagar i Damaskus. Strosa runt, gå på mässa, bada hamam, handla varor förstås. Bara vara i denna otroligt gamla fina stad.

Idag landar i alla fall en stor leverans från Frankrike och Tadé. Försenad som allt annat dessa dagar men oerhört välkommen! Vi kastar oss ner i alla kartonger för att packa beställningar hela dagen.

Ha en fin dag.
Maria

De vackra lyktorna i Tadés nya lyktkollektion är på ingång. De landar hos oss vilken dag som helst. Vackra lyktor med lockande namn från spännande orientaliska storstäder som Istanbul, Beirut och Damascus. Om jag får välja vill jag ha allihop. Och det får jag :))

Lyktorna är handgjorda av duktiga hantverkare enligt gammal tradition i Damascus, alltså absolut inget barnarbete från Indien. Tadé arbetar efter rättvisa handelsprinciper och har kontor även i Damascus. Jag är på väg dit om ett par veckor... sååååå spännande. Jag ska bara flanera solokvist och njuta och pilla på allt, tinnar och torn och tofsar. Maria Montazami kommer att bli grön av avund.

Njut av det fina vädret. Och glöm inte att välja ut några träd i din trägård att hänga dina lyktor i.
Maria

Jag har haft en tänkardag. En till synes lat dag, långt från kontoret och lagret med vänner från Grekland på lunch hos Eva på torget. Så gott och så underbart i solen. Den första solen min hud fått lapa i sig sedan Greklandssemestern förra september. Så välbehövligt för både kropp och knopp. Det har blivit mycket jobb och väldigt lite vila den senaste tiden. En sådan här dag fyllde på energidepåerna igen. Härligt.
Och... på torget... står vår nya stolthet. Kiviks nya turistbyrå. Full med information från oss i bygden. Kom och hälsa på den lilla byrån... kanske finns det en tomte i någon låda. Eller en tjuga.

Nu vårstädar vi på kontor och lager. Vi har fått massor av ny energi efter sommartidskoman som vi hamnade i när vi ställde om klockorna (well alla klockor är inte omställda så jag blir klart förvirrad ibland). Det är så skönt att släppa in luft på lagret som fortfarande är kallare inomhus än utomhus... uhhh vad vi har frusit hela vintern. Sen kommer vi att svettas i sommar som om det vore ett växthus, vi vet nog...
Nu har vi i alla fall sammanställt massor av fina varor till vårens lagerrensning. Tvålar, skrubbar, keramik, krämer, oljor, bubbelbad och tusen andra saker.

Varmt välkommen in i den lataste av världar, vår sköna lugna väldoftande värld.

Ha en fin helg!
Maria

Nu går vi in i den sista helgen av den berömda österlenska konstrundan. Vi har haft fantastiskt väder hela veckan och jag hoppas att alla flitiga konstnärer har haft massor av besökare och att ni sålt många fina målningar och verk.
Vi har en lugnare helg framför oss, men ändå är allt öppet. Så om du missade konstrundan förra helgen är du varmt välkommen ut på Österlen nu denna helgen. Alla har öppnat sina dörrar för dig och det finns mycket spännande att ta del av.
Mina första minnen av konstrundan på Österlen (för drygt 20 år sedan) innebar att jag kollade in byggteknik, trappor, finurliga fönsterlösningar och roliga inredningsidéer. Konsten var en bonus. Jag var i bygg- och renoverarfasen och behövde nya idéer. Och det får man verkligen när man får besöka dessa härliga kreativa privathem och ateljéer. Njut av gästfriheten.

Själv skall jag börja förbereda för att hålla öppet på pensionatet. Vi har rum lediga, vi kommer att ha underbart gott afternoon tea och nybakta kardemummabullar. Och självklart är butiken öppen hela helgen. Lördag 12-17. Söndag 12-16.

Sov gott!
Maria

Seeega. Österlen vilar. Solen skiner över tyst Österlen. Vi som bor här har jobbat för allt vad tygen håller hela påskveckan och helgen. Vi har öppnat upp hus och utställningar och hotell. Vi har städat och fejat och bakat och hälsat och skrattat och pustat. Vi har haft så roligt och vi är så trötta idag. Jag känner att världsaltet lägger sin hand över oss idag. En varm skön vilande värmande hand som ser till att vi återfår vår energi igen. Vi skall ju så smått varva upp lagom mot helgen som kommer för att ta hand om de sista konstivrarna som kommer på besök. Och det gör vi så gärna. Bara sova lite först. Bara äta lite på regelbundna tider. Bara läsa tidningen. Och bada några långa sköna bad. Och sitta på trappan och lapa sol. Sen, kommer vi igen på fullaste allvar. Varje helg. Hela säsongen. Vi bofasta älskar våra besökare. Vi är stolta över vårt landskap och allt det vackra. Över ljuset och lugnet och den flödande kreativiteten.

Vi ses till helgen. Jag ska ta nya tag med bullbak och caffe lattemaskinen. Det ser jag verkligen fram emot.
Njut av denna kvällen. Solen gör magiska saker med oss. Och jag känner att månens kraft är stark idag.
Maria